GROW

 

Skratta. Le. Skoja.

Hur många av er har någon gång känt för att svara ”Det är piss idag” på den söndertuggade frasen ”Hur är läget?”. Istället klistrar vi på ett leende och säger ”det är bra, hur är det själv?”. Det beror såklart på vem som frågar men många gånger låtsas man vara glad bara för att inte bidra till dålig stämning eller för att oroa andra. Jag var länge den typen som alltid var klassens clown och pratade aldrig om känslor eller vågade visa sympati. Man vill ju inte visa sig svag. För när jag väl visade mig svag och sa att ”Det är piss idag” började snacket bakom ens rygg om varför mår han dåligt, han som alltid påstår sig ha så bra självförtroende?

Skratta. Le. Skoja.

Jag frågade mig själv denna fråga otaliga gånger, varför inte varje dag var en dans på rosor när jag besatt ett bra självförtroende? För det det gjorde jag, det GÖR jag. Jag besitter ett exceptionellt bra självförtroende om jag får säga det själv. Så vad framkallade min ångest egentligen? Varför var jag aldrig nöjd över vad jag åstadkom? Det tog ett tag innan jag förstod varför, innan jag lärde mig att skilja på orden självförtroende och självkänsla.

Skratta. Le. Skoja.

Självkänsla. Är inte det samma sak som självförtroende? Nej, inte riktigt. Mitt självförtroende är på topp då jag vet att jag klarar allt jag tar mig an, jag är grymt duktig på det jag gör och jag tror på mig själv. Dock så ligger självkänslan ofta långt ner i mörkers avgrund och skramlar, hittar inte riktigt fram. Självkänslan brister då jag aldrig är nöjd med mig själv. Jag gick ut med 32 MVG (nu fick jag det sagt) och 2 VG från gymnasiet. Istället för att jubla över en enastående prestation så fokuserade jag bara på frågan: Varför fick jag inte 34 MVG, vad gjorde jag för fel? Vad skulle jag ha gjort annorlunda? Kunde jag ha pluggat mer? Undrar vilka frågor på provet som jag inte hade full pott på? Är jag inte så bra som jag tror?

Skratta. Le. Skoja.

Men vem kan klaga över 2 VG? Ingen kommer att ta dig på allvar, jag tog inte ens mig själv på allvar. Vad var det att gnälla över? Jo, det var ångesten över att inte vara nöjd som jagade mig, min dåliga självkänsla. Det gällde såklart inte bara skolan, det kunde vara något så enkelt som att ta kontakt med en främling. Självförtroendet att gå fram till en främling fanns där, men efter konversationen kunde jag grubbla över om jag skulle sagt det ena eller andra annorlunda, och om jag sagt något annorlunda, skulle utgången blivit en annan? Jag ville att varje steg jag tog, varje handling jag gjorde, skulle vara perfekt, annars dög jag inte.

Skratta. Le. Skoja.

Idag har jag dragit fram min självkänsla ur mörkret och jag har blivit bättre på att vara nöjd. Det har resulterat i att jag lyckats bättre än någonsin i livet. Jag har lärt mig att framgång inte är en rak linje, och jag måste leva med det. Jag har börjat att bli mer lättsam och inte ta allt på blodigt allvar, vilket har lett till att framgång liksom bara har kommit. Såklart har jag kämpat, men jag har kämpat i rätt riktning, fokuserat på rätt ändamål. Jag har vuxit och lärt mig att misstag görs för att förbättringar ska kunna ske.

Skratta. Le. Skoja.

Vad jag vill få sagt är att det är okej att säga att du mår dåligt ibland, få världen att lyssna på dina problem, även om det låter som skit i andras öron. Ibland är det okej att säga - ”Det är piss idag”. 

Hector Nilsson 

#1 / / Linda:

Bra skrivet!


#2 / / Linné:

Vi visste alltid att du skulle gå långt även om du var klassens clown


#3 / / HUGO ALEXANDER:

HÖJDPUNKT


#4 / / Tommytott - Fotograf i Malmö:

Fantastiskt text Hector!


#5 / / Robin Sebastian:

Svar Linda: TACK


#6 / / Robin Sebastian:

Svar Linné: Vad glad jag blir av att läsa detta :)


#7 / / Robin Sebastian:

Svar Hugo: MEN JA


#8 / / Robin Sebastian:

Svar Tommy: Tusen tack!!